Eiffeltornet
När vi kommit upp för den långa backen möttes vi av en syn som fick oss båda att tappa andan. Där på andra sidan bron tornade den enorma byggnaden upp sig. Enorm, som en gigantisk jätte och fick människorna på den gröna plätten där tornet var placerat att se ut som små myror. Tornet sträckte sig så högt upp i luften att det såg ut som att toppen nästan slukades av de fluffiga vita molnen. Vi gick för att ställa oss i den långa slingrande kön som skulle ta oss till luckan där man kunde köpa biljetter för att åka upp till toppen. Jag vände upp mitt huvud och såg de väldiga järnpelarna som var formade som bågar flyta ihop och bilda en konliknande form. Efter en halvtimme var vi äntligen framme vid biljettluckan. Där satt en ung kvinna, man kunde se att hon var fransk. Hon hade de där franska dragen med väl markerade kindben, chokladbrunt hår och bruna ögon. Hon pratade med någon bredvid sig men vi kunde inte höra vad de sa. Orden stannade där inne bakom det tjocka glasfönstret och flöt inte ut till oss förrän den lilla glasluckan hissades ner. När vi fått våra biljetter föstes vi fram i en lång mörk gång av en kraftig vakt. När vi vandrat genom den långa mörka korridoren kom vi till en brun trätrappa som ledde oss upp till hissen. Vi blev insläppta och trängde oss in i folkmassan. Ett rassel och sen bar det av uppåt. Hissen svajade likt en flagga i svag vind och jag började bli lite orolig. Vi kunde inte se ut, järnpelarna som vi sakta färdades förbi täckte glasfönstrena och försatte hissen i mörker. Efter ett tag började vi dock ana ljuset och utsikten blev tillslut fri. Utanför kunde vi se hela staden. Den stora flod vi tidigare korsat såg uppifrån ut som ett blått streck. När jag stod där i den svajande hissen önskade jag att mina ögon kunde ta ett foto och för evigt bevara denna bild i min hjärna, för det här var en syn jag aldrig ville glömma.
